Institutionen för fysik och astronomi


captcha

* = Obligatoriska fält

Fysikfrågor

Går det att själv beräkna avståndet mellan jorden och månen?

Frågan ställdes av Hannah, 16 år, 2016-09-27

Man kan svara på olika sätt, avståndet är känt genom olika mätmetoder. Ska man “beräkna” avståndet kan man t ex använda den uppmätta tiden för en laserstråle som skickas upp, studsar på en av de speglar som står där och kommer tillbaka (detta görs "hela tiden”). Med den tiden tillsammans med den kända ljushastigheten kan man “beräkna” avståndet mycket exakt.

Men det är kanske inte det du menar, utan snarare hur man själv kan mäta avståndet? Kul fråga, jag har inte funderat på detta förut men har ett par förslag.

Under en månförmörkelse ser man jordrandens skugga på månytan. Om man fotograferar detta och samtidigt får med många stjärnor runt månen så kan man räkna ut hur långt från jorden månen är just då. Då är det viktigt att man exakt vet tiden och platsen där man tar fotografiet. Då kan man från geometrin triangulera månens avstånd.

Var månen finns på stjärnhimlen visar exakt i vilken riktning sett från dig månen står. Skuggbilden visar riktningen för linjen solen-jordranden-månen. Detta ger bäst resultat om månen står lågt på himlen, d v s om förmörkelsen sker på kvällen eller morgonen, och om skuggan kastas  från “andra sidan av jorden” jämfört med din plats.

Om ni är 2 personer på olika kontinenter som samtidigt tar en bild av månen så ser ni litet olika bakgrundsstjärnor (behöver inte vänta på en förmörkelse) så kan ni också triangulera avståndet från triangeln mellan er och månen. De litet olika stjärnbakgrunderna visar i vilken riktning som var och en av er ser månen vid exakt samma tidpunkt. Det finns säkert många andra sätt, men detta var vad jag kom på just nu.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Jag står vid en lång tågbana och tar tiden då ett tåg kör en viss sträcka. Tåget färdas i precis ljusets hastighet. En person som sitter på tåget tar också tiden. Denna tid är kortare eftersom personen färdas i en högre hastighet. Det skulle betyda att personen på tåget mäter att hen färdas fortare än ljusets hastighet. Hur hänger det ihop?

Frågan ställdes av Andreas, 46 år, 2016-08-23

Först och främst kan ett tåg inte färdas precis i ljushastigheten, eftersom saker med massa kan aldrig nå ljushastigheten. Detta verkar dock inte vara relevant för frågan, så vi kan säga att tåget färdas i säg 99% av ljushastigheten.

Säg sen att tåget färdas från punkt A till punkt B, och att personen på marken mäter längden L mellan A och B.

Personen på marken mäter också att det tar tåget tiden T att färdas denna sträcka, och om hon räknar ut hastigheten för tåget finner hon att v=L/T= 99% av ljushastigheten. Så långt ingenting konstigt.

Resenären som sitter på tåget kommer dock, precis som du säger, mäta en annan tid T' för färden från A till B, men det du missar är att hen också kommer mäta en annan sträcka mellan A och B. Det är ju inte bara tiden som är relativ, utan också rummet, vi har både tidsdilation och längdkontraktion.

Så resenären kommer mäta en annan sträcka L', och om hen sen beräknar v'=L'/T' kommer hen igen få 99% av ljushastigheten!

Från hens perspektiv är det ju dock marken som rör sig, eftersom icke-accelererad rörelse är relativ, så från resenärens perspektiv står tåget still och marken åker förbi i 99% av ljushastigheten. Det enda sättet att få en hastighet som är större än ljushastigheten är om man blandar mätningar från olika referenssystem, vilket inte är meningsfullt. Det är också viktigt att komma ihåg att alla olika referenssystem är lika korrekta. Det är alltså inte så att längden som personen på marken mäter är "korrekt" medans längden personen på tåget ser är en illusion: de är båda två precis lika rätt, och vi måste acceptera att längder (och tider) är relativa.

Frågan besvarades av Jacob Winding, doktorand på avdelningen teoretisk fysik vid institutionen för fysik och astronomi


Hur många protoner och neutroner det finns i en urankärna?

Frågan ställdes av Jonathan 12 år, 2016-04-19.

Om du tittar i det periodiska systemet,så ser du att uran har atomnummer 92. Det innebär att uran har 92 protoner och lika många elektroner.

Så länge en atomkärna har 92 protoner så är det grundämnet uran, men det finns urankärnor med olika antal neutroner, man kallar det för olika isotoper av uran.

Den vanligaste isotopen av uran är uran-238, där talet 238 anger summan av antalet protoner (92 stycken) och antalet neutroner, som alltså blir 238-92=146 stycken. I naturen är 99,3 procent av allt uran i form av uran-238. Sedan finns det uran-235 som alltså har 235-92=143 stycken neutroner.

Frågan besvarades av Mattias Lantz, forskare i experimentell kärnfysik vid avdelningen tillämpad kärnfysik, institutionen för fysik och astronomi.


På hur långt avstånd kan man se ett brinnande stearinljus i becksvart mörker?

Frågan ställdes 2015-12-20.

Det finns forskning som jämför ljuset från stearinljus med de svagaste stjärnorna på himmeln som kan ses med blott ögat. Svaret är: 2.6 km. Detaljer finns här

Frågan besvarades av Nicusor Timneanu, forskare vid avdelningen för molekyl- och kondenserade materialens fysik, institutionen för fysik och astronomi.

Astronomifrågor

Hur går det att mäta att till exempel en stjärna befinner sig 400 ljusår bort? Det är väl inte möjligt att till exempel skicka iväg ett ljus och vänta på att det kommer tillbaka?

Frågan ställdes 2017-01-05 av Marie Gurstedt, 69 år

Nej, vi hinner inte vänta på att en ljusstråle går fram och tillbaks till stjärnan. Det kan man dock göra inom solsystemet: till månen med laserljus och till andra fasta kroppar med radar. För att bestämma avstånd till stjärnor använder man “gamla lantmätarmetoder”.

När Jorden går runt solen under året ser stjärnorna ut att flytta sig litet mot bakgrunden. Det är samma effekt som du ser om du håller tummen framför dig och omväxlande tittar med ena eller andra ögat - tummen ser då ut att skymma olika delar av bakgrunden. För stjärnorna är effekten väldigt liten och den blir mindre ju längre bort de är.

Just nu gör en Europeisk rymdsond vid namn Gaia sådana mätningar (de kallas parallaxmätningar) för omkring 1,5 miljarder stjärnor i Vintergatan. För att mäta avstånd till ännu mer avlägsna objekt använder man andra metoder som man först kalibrerar med parallaxmetoden.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


När man i ett teleskop ser en stjärna som till exempel ligger 100 miljoner ljusår bort, så visar väl teleskopet hur stjärnan såg ut för 100 miljoner år sedan och inte hur stjärnan ser ut idag?

Frågan ställdes 2016-11-20 av Anders Delang, 69 år

Teleskopet visar stjärnan som den såg ut just när ljusets skickades ut. Sedan dess har ljuset varit på väg med ljusets hastighet mot oss för att just nu fångas upp av teleskopet. Detta gör att om vi ser något mycket långt bort i universum så ser vi "bakåt i tiden". Vi ser alltså att universum såg mycket annorlunda ut för många miljarder år sedan och det är en anledning till att teorin om Big Bang är så stark.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Vad är det för process inne i stjärnan som gör att den lyser? 

Frågan ställdes 2016-11-05.

En stjärna lyser för att den är varm. (Det gör ju också en järnbit som man hettar upp.) Stjärnans färg beror på hur varm den är i sina ytterlager, svala stjärnor är röda och heta stjärnor är blå eller vita. Solen kan sägas vara en medelvarm stjärna. Stjärnan lyser och då förlorar den energi, så den måste hela tiden få mer energi för att inte kallna och bli mörk.

Energin frigörs längst inne i stjärnans centrum där temperaturen är många miljoner grader. Där kolliderar och trycks hela tiden kärnor av grundämnet väte samman och bildar grundämnet helium plus värme. Hela tiden flyter värme inifrån upp mot stjärnans ytlager så att de hålls varma och lysande.

Omvandlingen av väte till helium i centrum sker under största delen av en stjärnas liv. Solen har gjort av med ungefär hälften av vätet i centrum och kommer att lysa ungefär 5000 miljoner år till innan det är slut.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Kan man bo i en annan galax? Om man kan det finns det liv i den galaxen?

Frågan ställdes 2016-10-13 av Linnea, 12 år.

Visst kan man bo i en annan galax. Vintergatan, vår egen galax, är bara en av ungefär 2000 miljarder galaxer i den del av Universum som vi kan se. Vintergatan är en stor och vacker spiralgalax men inte speciell på något vis. Vi vet inte om det finns liv i andra galaxer eller på andra planeter i vår egen vintergata - liv är svårt att upptäcka på stora avstånd. Det finns i alla fall olika forskningsprojekt där man försöker upptäcka spår av liv utanför jorden.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Kan man definiera en punkt i universum? Jag tänkter att en punkt på jorden är lätt att definiera och hänvisa till över tid, men att det blir svårare i rymden då alla synliga kroppar, planeter och galaxer rör sig. Kan man i praktiken, eller ens i teorin, bestämma en fast punkt över tid? 

Frågan ställdes 2016-07-28 av Josef, 24 år.

Nej, du har rätt - det går inte att finna ett beständigt koordinatsystem i universum. Det går inte ens på jorden om man betänker att kontinenterna rör sig och förnyas över långa tidsrymder. Det vi kan göra är att relatera jordens plats till andra tydliga objekt i vår närhet, t ex Solen och stjärnorna eller vintergatans centrum. Sedan kan vi ganska bra räkna ut jordens position framåt och bakåt i tiden, men osäkerheten ökar ju längre bort från nutid vi kommer.

Just nu mäter den Europeiska rymdsonden Gaia positioner och rörelser för över en miljard stjärnor i vintergatan. När projektet är klart om några år får vi en mycket bättre “karta” över vintergatan och jordens plats än vi har nu.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Vad fick fotonerna att kunna sprida sig i rymden när väte- och heliumatomer blev till, 380 000 år efter Big Bang?

Frågan ställdes 2016-05-11 av Karl, 20 år.

Just efter Big Bang var universum mycket hett. Alla partiklar kolliderade häftigt och det som fastnat ihop slogs snabbt sönder igen. Universum expanderade och kallnade så att det efter ca 380 000 år kommit ner i ca 3000 Kelvin och kollisionerna var mycket mindre häftiga. Då kunde protonerna hålla kvar var sin elektron och bli till neutrala väteatomer. Denna tid kallas något oegentligt för rekombinationseran. Tidigare, vid högre temperatur, hade alfapartiklarna hittat 2 elektroner var och bildat heliumatomer. Vid rekombinationen blev alltså universum neutralt: 90% väteatomer och 10% heliumatomer och (nästan) inga andra atomer.

Skillnaden för ljuset är att en neutral gas är nästan helt genomskinlig för ljus - utom precis vid de mycket smala våglängdsband som atomerna har spektrallinjer. I en joniserad gas (laddade partiklar) stoppas alla fotoner (ljus) efter en kort sträcka och universum måste ha varit väldigt “dimmigt” innan rekombinationen. I princip så släpptes fotonerna fria att resa rakt fram hur långt som helst vid rekombinationen. Dessa fotoner kan vi nu observera som en rödförskjuten bakgrundsstrålning med temperaturen 2,73 Kelvin.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Vad har de andra planeterna och solen i vårt solsystem haft för betydelse för jorden? Både för dess existens och möjligheterna för liv.

Frågan ställdes 2016-04-02.

Det här är en mycket intressant och mycket omfattande fråga, som jag ska svara på i grova drag:

När det gäller solens betydelse för jordens existens och möjligheterna för liv, så är den ganska avgörande. De flesta planeter bildas i en gas- och stoftskiva runt en stjärna i samband med stjärnbildningen. Om solen inte hade kommit till så skulle inte heller jorden (och de övriga planeterna i solsystemet) finnas. Livet på en planet är beroende av både energi och flytande vatten. Energin kommer från solen i form av strålning (ljus) som frigörs i solens inre när väteatomkärnor smälter samman och bildar helium. För att vattnet ska vara i flytande tillstånd måste temperaturen på planetytan vara rätt, och det blir den vid ett visst avstånd från solen (som motsvarar jordens avstånd från solen).

Även de andra planeterna, främst jätteplaneterna Jupiter och Saturnus, har troligen en stor betydelse för jorden och livet, men detta är inte lika säkert. Alla planeter bildades ungefär samtidigt från ett stort antal "rymdstenar" som kolliderade och fastnade i varandra, och blev till slut några få större objekt. Växelverkan mellan dessa "protoplaneter" och med resterna av rymdstenarna avgjorde i vilka banor planeterna hamnade, och därmed vid vilket avstånd från solen. Dessutom transporterades antagligen i det tidiga skedet av planetbildningen vatten från olika delar av solsystemet till jordens nuvarande plats. Jätteplaneterna var också till viss del ansvariga för att rensa solsystemet från de mindre kropparna (t ex asteroider), vilket satte en begränsning för jordens storlek. Det medförde även att risken för en livshotande krock med jorden minskade med tiden.

Frågan besvarades av Ulrike Heiter, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Skulle det kunna förekomma, eller till och med har det observerats, en meteor som "studsar" på atmosfären?

Frågan ställdes 2016-03-15.

Ja, det händer ibland att en rymdsten 'studsar' på atmosfären. Det kräver att infallsvinkeln är väldigt platt. Ett fint exempel på detta hände 2012, då en rymdsten först skapade en meteor över Irland, för att sedan runda jorden en gång till. Mer om detta finns i artikeln Big Meteoroid Boomerangs Around Earth i tidskriften "Sky and Telescope".

Notera dock att slutsatsen att händelserna över Irland och Kanada hänger ihop ifrågasätts längre ner i samma artikel. Däremot kan inte rymdstenen ha lämnat jordens gravitationsfält igen eftersom den bromsades efter första passagen genom atmosfären, så någonstans har den kommit ner igen. Jag driver ett projekt för att kartlägga meteorer, och under det senaste året har jag vid två tillfällen träffat på att en meteor nuddade atmosfären. Även här är det möjligt att en del av stenen studsade upp mot rymden igen. Här finns länkar till dessa två händelser i:

Swedish Allsky Meteor Network
Norsk meteornettverk

Som du kan se från figurerna som visar höjdprofilen är meteorens bana inte rakt, men böjd. Eftersom figuren visar höjd över jordens yta beror merparten av kurvan på jordens krökning. För den meteoren från den 22 november ifjol finns även en Google-Earth-fil, som visar infallsbanan i tre dimensioner. Därifrån framgår det också väldigt tydligt att meteoren åkte 'uppåt' genom atmosfären - om man förlänger banan rakt som når den aldrig ner mot jordytan. Mer information om det svenska meteorprojektet hittar du i meteorwikin Swedish Allsky Meteor Network.

Frågan besvarades av Eric Stempels, forskare vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Finns det ett system med enbart planeter? Där en gigantisk planet med enorm massa står i centrum och är orsaken till att till exempel nio andra planeter kretsar runt den?

Frågan ställdes 2016-02-20 av Patric, 40 år.

Detta är litet av en definitionsfråga. Om en stjärna har en massa mindre än ca 8% av solens massa räcker centraltemperaturen inte till för att starta “väteförbränningen”, d v s de processer som ger normala stjärnor nästan all energi. Dessa kroppar kallas för “Bruna dvärgar”, svalnar bara av med tiden och liknar då mycket stora gasplaneter. Dessa kan förmodligen också ha planetsystem och skulle då kunna passa in på din fråga.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Jag föreställer mig universums expansion som en direkt orsak och effekt av Big Bangs urladdning och att denna enorma urladdning påverkas i alla riktningar. Om universum expanderar som en tryckvåg - vad är det vi expanderar i och vad består det av? Vad finns på andra sidan?

Frågan ställdes 2016-02-20 av Patric, 40 år.

Det behöver inte finnas något utanför universum för att universum i sig ska kunna expandera. Big Bang bör heller inte ses som en explosion som utgår från en specifik punkt på det sätt du beskriver - i standardscenariot brukar man anta att Universum är oändligt i utsträckning och saknar centrum. Det hela blir något mer komplicerat i scenariot med evig inflation (se frågan om "ett nytt Big Bang"), eftersom man då antas leva i ett universum (eller multiversum) med regioner som kan ha mycket olika egenskaper och utvidgas med olika hastighet, men det behöver hur som helst inte existera något utanför detta multiversum för att expansionen ska fortgå.

Frågan besvarades av Erik Zackrisson, biträdande universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Finns det nån mer orsak än en stjärnas massa som ger upphov till en krökning i rumtiden?

Frågan ställdes 2016-02-20 av Patric, 40 år, 

En stjärna har en massa som vi förstår kommer av att den består av vanlig materia. Denna (och all materia, vanlig eller så kallad “mörk materia”) kröker rymden runt sig. Vi behöver inget extra obekant för denna krökning.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Vad skulle hända med vårt universum om ett nytt Big Bang skulle uppstå i vårt redan existerande universum?

Frågan ställdes 2016-02-20 av Patric, 40 år.

Det finns flera kosmologiska scenarion (ex. vakuumsönderfall, membrankollisoner, evig inflation) som skulle ge upphov till något som kan beskrivas som "ett nytt Big Bang".

Låt mig beskriva fallet med evig inflation (eng. eternal inflation). Vi tror idag att det tidiga Universumet genomgick en kort fas (kanske så kort som ~1e-34 s) av extremt hastig expansion - den sk. inflationsfasen. När denna var över övergick vår del av Universum till den period av mer maklig utvidgning som fortfarande pågår.

Om hypotesen om evig expansion är riktig så finns det regioner av Universum där inflationen fortfarande pågår, och även möjlighet för inflationsfasen att starta på nytt i de delar där den avstannat. Efter en sådan inflationsfas skulle den uppblåsta rymden kunna fyllas av strålningsenergi och övergå till ett tillstånd som liknar hur det såg ut i vår egen region en kort tid efter det vi kallar Big Bang.

Det är förstås svårt att se hur någon form av liv skulle kunna överleva processen i de delar av rymden där detta sker. Om något liknande hände för tillräckligt länge sedan och på ett tillräckligt stort avstånd skulle vi däremot eventuellt kunna se effekterna av det (sk. bubbelkollisioner) som en störning i den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen. Inga sådana effekter har dock hittills observerats.

Frågan besvarades av Erik Zackrisson, biträdande universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Vad är mörk materia och mörk energi? Och vad är skillnaden?

Frågan ställdes 2016-02-11.

Mörk materia och mörk energi låter ju väldigt lika och därför är det lätt att tro att de båda sakerna hänger ihop eller har med varandra att göra. Men så är det inte riktigt.

Mörk materia är materia som vi inte kan se, dvs. den är osynlig eller mörk. Detta låter kanske skumt eller onaturlig. Men om man tänker lite på vad det innebär för materia att vara synlig så ser man att det inte är så konstigt. För att något ska kunna vara synligt behöver det kunna interagera med ljus, och ljus är elektromagnetisk strålning, och för att interagera med detta behöver man ha elektrisk laddning.

Så elektriskt neutral materia kommer inte kunna interagera med ljus, och kommer alltså vara osynlig eller mörk. Vi har redan ett par kända exempel på sådana partiklar, nämligen neutrinos: de interagerar bara genom den svaga kraften och passerar därför rakt igenom det mesta och är svåra att upptäcka. Vi tror att mörk materia är en liknande partikel, som dock är mycket mer massiv och därför ännu svårare att upptäcka direkt.

Mörk materia interagerar dock, precis som allt annat i universum, genom gravitation, vilket är hur vi har upptäckt den och varför vi tror att den existerar. Man kan nämligen jämföra hur saker rör sig i omloppsbanor etc., med hur mycket ljus vi kan se, och när man gör det för galaxer och galaxhopar (dvs. stora samlingar av många galaxer), så ser man att det ser ut som om det finns mycket, mycket mer materia än vad vi kan se. Man kan då prova olika saker: antingen kan ju vår teori om hur gravitation funkar vara fel, eller så kan det finnas extra osynlig materia. Forskare har undersökt båda alternativen, och den stora majoriteten håller med om att mörk materia alternativet funkar mycket bättre.

Mörk energi är däremot något annat. Det är energin som finns i vakuum, det vill säga där det inte finns någon luft. Det visar sig i allmän relativitetsteori att man kan lägga till en term med vakuumenergi, en fri konstant i teorin helt enkelt. Fram tills ganska nyligen trodde folk att den konstanten var exakt lika med noll, men sen kom nya mätningar som visade att universums expansion verkar accelerera, och detta är precis följden av att sätta den konstanten positiv och inte lika med noll men ändå väldigt liten. Så därför tror vi att vakuumet har en liten positiv energi, vilket driver på universums expansion. Ingen vet dock varför konstanten egentligen finns där, och varför den är så liten till sin storlek: detta är ett av de största gåtorna i teoretisk fysik idag.

Elektromagnetisk strålning: 
synligt ljus är elektromagnetisk strålning, men utgör bara en liten del av hela spektrumet. Även radiovågor, mikrovågor (som i mikrovågsugn) och infraröd strålning (dvs. värmestrålning) är exempel på elektromagnetisk strålning. Allt som skiljer dem åt är deras våglängder.

Elektrisk laddning: 
en egenskap som bestämmer hur saker kan interagera med elektromagnetisk strålning, och hur de kan påverka andra laddade saker. Lika laddning stöter bort varandra, olika laddning attraherar.

Neutrinos: 
en fundamental partikel som inte är elektriskt laddad och har väldigt liten massa. Så de rör sig normalt sett väldigt snabbt och interagerar väldigt svagt med resten av världen. En stor mängd neutrinos har passerat igenom dig (och resten av jorden) under tiden det tog att läsa detta.

Allmän relativitetsteori: 
Einsteins teori som beskriver gravitationen, som publicerades 1915 och som stämmer med alla observationer än idag. Beskriver gravitationen som en krökning av rumtiden.

Frågan besvarades av Jacob Winding, doktorand på avdelningen teoretisk fysik vid institutionen för fysik och astronomi.


Finns det bara stjärnor i vintergatan? Om inte, vad finns det mer?

Frågan ställdes 2016-01-28.

Nej, I Vintergatan finns också en hel del gas och pyttesmå “stoftpartiklar” som man kan se som ljusa och mörka nebulosor. Ur gasen och stoftet “föds” hela tiden nya stjärnor. När stjärnorna “dör” så skickar de ut gas och stoft tillbaks i Vintergatan som sen kan vara med när nya stjärnor föds. 

Thor's helmet
Nebulosan Thor's helmet. Foto: ESO.

Bilden visar en massa stjärnor (prickarna - OBS: strålarna på de ljusa stjärnorna är inte verkliga utan de skapas i själva teleskopet som tagit bilden) men också tunn ljus gas med olika färger. De mörka “smutsiga” stråken framför den ljusa gasen är ljust enorma mängder av stoftpartiklar som skymmer bort ljus från gas och stjärnor som ligger bakom. Det finns också väldigt mycket av något som vi inte kan se och som vi ännu inte vet vad det är - det kallas för “Mörk materia” därför att det inte alls syns.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Finns det nåt sätt att överleva i ett svart hål?

Frågan ställdes 2016-01-20 av Kimiya, 8 år.

Det korta och tråkiga svaret är nej, inte om de svarta hålen är som man tror. Kroppen trasas sönder fullkomligt för den som faller in, men ingen här utanför kommer att kunna få veta precis vad som hände.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi.


Varför har alla planeter en axel? 

MyrbollFrågan ställdes 2016-01-20 av Nilo, 6 år.

Man säger att Jorden och de andra planeterna har en rotationsaxel. Det är ingen verklig axel som man kan se likt den man har till exempel på en bil där hjulen sitter fast. Det betyder bara att planeten snurrar runt, eller “spinner". Det är precis som när du sätter snurr på en boll på golvet, se bilden där pilarna visar hur bollen snurrar runt den streckade linjen. Om en myra sitter på kulan åker den runt väldigt fort om den sitter på platsen A i bilden. Myra B så snurrar men åker inte runt hela bollen lika fort. “Axeln” visar bara hur bollen snurrar och det finns ingen verklig axel i bollen.

Frågan besvarades av Bengt Edvardsson, universitetslektor vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, institutionen för fysik och astronomi. 


Om påståendet att universum expanderar stämmer, vart expanderar det?

Frågan ställdes 2016-01-19 av Kim, 25 år.

Ja, det stämmer så vitt vi vet, och universum expanderar inte in i någonting. Det behövs ingenting att expandera in i. Tänk på det mer som en förändring av skala. Expansionen skulle kunna ses som att avståndet mellan saker ökar, fast utan att någonting egentligen rör sig. Lite som om du har en karta som till att börja med har skalan 1:10, och sen ändrar du kontinuerligt skalan, så den blir 10 gånger mindre till 1:100. Avstånden mellan punkter på kartan har då ökat, men kartan har inte expanderat in i någonting annat.

Sen borde jag kanske också tillägga att denna "skalförändring" eller expansion enbart sker när det inte finns tillräckligt med gravitation för att motverka den. Det är som en kraft som expandera saker, men gravitationen kan enkelt motverka. Dvs. vårt solsystem t.ex. expanderar inte: gravitationen mellan planeterna är mer än tillräckligt stark för att motverka expansionen. Samma sak för hela vår galax, och än mer: hela vårt galax-kluster. Det är bara den tomma rymden väldigt långt borta från all materia, mellan galax-hopar, som expanderar.

Galaxhop: 
En samling galaxer som ligger nära varandra.

Konstant: 
I fysiska teorier har vi normalt sett en mängd konstanter, vilket beskriver olika saker. Exempel är massan hos olika partiklar eller styrkan hos en vis typ av växelverkan. Dessa är något vi inte kan förutsäga teoretiskt (oftast i alla fall) utan måste mäta experimentellt.

Frågan besvarades av Jacob Winding, doktorand på avdelningen teoretisk fysik vid institutionen för fysik och astronomi.